Har alltid fnyst

år människor som är deprimerade och låga.

Vad händer? Jo, jag befinner mig just nu också i den skaran. Skaran av människor som trots att solen lyser inte ser det. Det suger, känner inte igen mig själv.

Allt, precis allt är jobbigt, fysiskt ansträngde och jag vill egentligen inte ens se människor, vilket blir svårt då jag faktiskt bor med tre till.

Är hungrig men mår illa bara av tanken på att äta. Hör inte vad folk säger till mig, svara det jag tror är passande för stunden. Disträ, orkar inte, vill ligga i sängen men så uppför sig ju inte vuxna människor. Vuxna människor går upp, klär på sig, gör i ordning barnen för skolan och packar sina egna saker och går till jobbet.

Jag har inget jobb att gå till så varför ska jag anstränga mig? För att jag måste, men det är ju så jobbigt, jag är så trött, så trött. Inne i kroppen är jag trött.

Skjut mig

Morgontv en söndag visar träning! Hur fan tänker man då. Fick lite kräks i munnen.

Att raka sig

Kanske är det så att jag ska till simhallen i morgon. Då plötsligt kommer ett behov över mig som inte känt de sista två veckorna. 

HJÄLP! 

Jag måste raka mig!...Verkligen, behöver jag det? Nej egentligen tycker jag ju inte det men jag gör det ändå för att det är normen. 

Konstig jävla norm tycker jag, vem fan kom på att kvinnor/tjejer ska raka bort hår! Jag som är ju så jävla lat att jag knappt kommer ur sängen på morgonen ska jag då också orka raka mig på ställen solen sällan lyser?

Tydligen, nu är jag nyrakad på de ställen där solen sällan lyser, och vem ska ha nytta av det när det om några dagar börjar klia som fan för att skiten växer ut igen?